Delaktighet från användare, besökare och kunder är på modet i många verksamheter. Men vad betyder egentligen delaktighet? Hur uppnår man det? Och är det alltid positivt? Enligt Barbro Johansson, forskare på CFK som har undersökt delaktighetens anatomi, måste verklig delaktighet börja med människosynen.
Med syftet att försöka förstå hur ett kulturrum för barn byggt på barns och föräldrars delaktighet kunde förverkligas, följde Barbro Johansson, forskare i etnologi på CFK, och Frances Hultgren, forskare i biblioteks- och informationsvetenskap vid Borås Högskola, tillblivandet av Knacka på! Barnens kulturrum i Borås. Resultaten finns samlade i den nya boken Rum för de yngsta. — Vi ville delvis problematisera begreppet delaktighet. Många använder begreppet eftersom det uppfattas som positivt laddat. Men delaktighet kan vara negativt. Man kan till exempel vara delaktig i mobbning. Eller så kan delaktighet utformas så att barn får mer ansvar än vad de klarar av. Till exempel då för mycket ansvar för lärande läggs på barnen själva. Då blir ett misslyckande deras eget fel, säger Barbro Johansson. Modellen rymmer också konkreta råd och tips för skapandet av en delaktig verksamhet. På idén om att barn är egna individer, inte bara vuxna i vardande, följer att verksamheten måste anpassas till många olika behov.
Studien bygger på ett stort antal intervjuer med verksamhetsanvariga och deltagande föräldrar och barn, liksom observationer av olika aktiviteter riktade till barn och föräldrar. Deras arbete har utmynnat i en modell för delaktighet som utgår ifrån att delaktigheten som skapas inte är frikopplad från ideologi och människosyn.
— Delaktighet utifrån en syn där barn måste disciplineras till lydnad, ska uppföra sig och “bli” vuxna, ser väldigt annorlunda ut än delaktighet som bygger på att barn är självständiga och kapabla, säger Barbro Johansson.
Hon menar att en verklig delaktighet endast kan skapas med det senare synsättet, tvärt emot vad man ofta hör i debatten om barn i dag.
— Ibland låter det nästan som en klasskamp mellan vuxna och barn. Att barnen “tar över” utmålas som ett hot. Om delaktighet handlar om inflytande över något, kan målet med en verksamhet inte vara att barnen ska uppföra sig på ett specifikt förutbestämt sätt för att “bli” vuxna. En syn som bygger på barn som ofullständiga vuxna tror jag inte kan skapa verklig delaktighet, säger Barbro Johansson.
— En verksamhet kan vara exkluderande på rumsliga, språkliga, tidsmässiga, kognitiva, sociala och en mängd andra grunder. Hur platsen är utformad är centralt vad gäller såväl inkludering som delaktighet, säger Barbro Johansson.
På samma sätt får idén om att barn är kapabla och kreativa samt att deras önskemål är viktiga, konsekvenser på rummet.
— Ett rum som barn ska kunna ha inflytande i, måste gå att förändra. Det får inte bli helt färdigt. Rummet måste kunna utmanas av barnen, säger Barbro Johansson.